Att sitta i en kall trappuppgång...

... typiskt Emma igen nu då....

Efter att jag slutat på jobbet igår så hade jag en ny tid hos kiropraktorn för mitt problem i ryggen.
Jag åkte upp och parkerade utanför och gick sedan mot ingången då jag kom på att Han skrev upp en
portkod på min "återbesökslapp" Ahaaa, tänkte jag att jag var så duktigt att jag kom ihåg det.
Jag slog in portkoden så jag kom in i trapphuset.
Väl framme vid nästa dörr in till receptionen så står det en stor skylt framför dörren där det står
(Receptionens öppettider är vardagar "9.00-17,30" Om ni har bokad tid så hänvisas ni att anmäla er över telefon, se informationen till höger ------>) så jag tittar åt höger där det sitter en tavla på väggen med alla namn på företag som håller till på samma plan med namn och telefonnummer till var och en
Eftersom Jag ALLTID är i god tid så insåg jag att det var en halvtimme kvar innan det var min tur att få komma in och ansåg att det var väl lite dumt att ringa upp honom om han hade en annan patient inne nu. så jag tyckte själv att jag var väldigt smart som skickade ett sms."Hej! Jag är här nu, jag sitter ute i trapphuset och väntar, du kan väl komma och släppa in mig när det är min tur. Mvh Emma."



Där satt jag nu, i en kall trappa utan täckning och frös i väntan på att han skulle komma och öppna. Bara tio meter in genom glasdörren såg jag en varm reception och innanför den visste jag att ett fikarum väntade med varma fotöljer och trevlig belysning. Ja så där satt jag och kollade in i en stenvägg och andra sekunden genom rutan på dörren in i receptionen.

När jag suttit där i ca 25 minuter så hörde jag att någon rörde sig inne i receptionen och en dörr öppnades, men inte min dörr, bredvid den ingång jag gått in genom fanns en till ingång som denna personen i receptionen tog ut. Jag hade alltså ingen chans att springa upp och säga något i stil med- å vänta jag vill komma in. för innan jag ens hunnit uppfatta att dörren stängdes igen var personen redan borta.


Jag tittade upp mot glasdörren som ledde in till receptionen igen i hopp om att kiropraktorn nu skulle komma och öppna åt mig då hans tidigare kund var färdig. Men där syntes ingen kiropraktor, istället fick jag se en dosa på dörren... Men NEJFÖRFAANEMMA, säg inte att det är... det måste vara.. men vad trött jag blir. Jag ställde mig upp och gick fram till dörren för att slå in samma portkod som jag gjort för 30 minuter sedan på den första dörren in i trapphuset, och MYCKET RIKTIGT, samma kod, liknande "klick" och dörren in till receptionen var öppen...... haha men jippi!

Så där ute har jag alltså suttit på en kall, hård stentrappa och kollat in betongväggarna i 30 Minuter istället för att slå koden en gång till och kunnat suttit inne i värmen i en fotölj och väntat på min tur istället..

När jag kom in till kiropraktorn så bröt jag ihop av skratt och berättade min historia om trapphuset vilket i sin tur ledde till att min kiropraktor lika så bröt ut i ett enormt stort skratt ;) haha

Ja Emma gör´t igen!