10 Års tårar som på beställning!

Vaknade denna morgon av en stor sorg som svämmade över inom mig, kunde inte, precis då, sätta fingret på vad det var.. Jag gick in på Facebook och fick se ett inlägg av Ann, min fina vän.. JUST DÅ, som från en överfyllt ballong av tårar exploderade jag i någonting som jag inte upplevt på många år. Panik, ångest, längtan, förtvivlan, rädsla, oro, värk och krokodiltårar som stod som neagarafallet nerför mina kinder..
Igår var det 10 år sedan Nina togs ifrån oss. 10 ÅR sedan den dagen som har satt sådana fruktansvärda ärr i allas våra hjärtan. Jag förstod ingenting, jag begrep inte, fortfarande inte.

Mina känslor som kom i morse överrumplade mig på ett sett som jag inte ens kan beskriva. Det sitter så nära, allting. Man tror att man har gått vidare, kommit över till rätt sida och lärt sig leva med det faktum att hon inte längre är här hos oss, Men.... nej, allt kom tillbaka. Thailandsresan, Hennes ord på tågstationen innan vi skildes åt "Jag står här och väntar på dej när du kommer hem Emma" så sentimentalt. så äkta. Jag Är evigt tacksam att du var där, just då! Kaoset i Thailand, när informationen kom fram till oss, på andra sidan jorden var vi, vad kunde vi göra? Det är skrämmande hur Klara alla bilderna fortfarande är. Internet kafet, Hur jag läser mejlet i min inkorg på lunar, hur jag upprepande gånger läser samma mening, Nina dog också, nina dog också, Nina dog också.... Paniken, min stirrande blick in i skärmen, hur jag ropar på elin som sitter några datorer ifrån mig, hon reser sig och kommer bort till mig. Hon börjar läsa, Paniken i mig springer genom kroppen, ögonen tåras, jag skjuten ut stolen, springer, skriker, gråter, elin springer efter mig, upp till hotellet till mamma, hur jag slänger mig ner på trappen och får inte fram ett ord, personalen från hotellet, en väldans massa människor som troligtvis tror att vi har blivit överfallna, alla står i ring runt oss, jag gråter, hyperventilerar, krampar, vart är elin? har ingen aning, hon ligger antagligen bredvid mig och gör samma sak som jag?! Hur vi ringer hem till Sverige och får det ofattbara bekräftat, hur tårarna rinner, paniken, ångesten, saknaden, vi fattar ingenting, vad kan vi göra?  en och en halv vecka kvar på semestern i Thailand, jag vill hem. Nu, Nyss. Fan! Tårar, tårar i massor, i floder, på dagarna, på nätterna, drömmar, svaghet, tårar, oro, begravning, är hon död? skojar dom? vad gör vi här. Jag vill hem.

Hur vi överlevde dom resterande en och en halv veckan på semestern är för mig helt ofattbart. Tågresan hem från Arlanda, Jag fattar fortfarande ingenting, dom ropar ut Falun ur högtalarna när vi lämnar Borlänge, Jag får panik, längtan, glädje och sorg. Står Nina där som hon lovat? Har dom bara hittat på alltsammans? Jag stod klar att gå ur tåget redan när vi lämnat perongen i Borlänge, dörrarna öppnas i Falun..... Men Nina var inte där...... Nina fanns inte längre där.. som hon lovat.... som hon borde ha gjort....

Hur vi tar oss egenom, över lever, lär oss leva med, kommer vidare eller står kvar, det är olika från person till person, hur man sörger, hur man tänker, vad man tänker, hur ofta man gör det eller inte, det är helt induviduellt. Men att se tillbaka och minnas Nina som den hon var, det gör vi nog alla på ungefär samma sätt!

Jag kan bara säga, Hur man överlever sorgen, hur man tar sig fram igen, det är för mig obegripligt, men det går. och vi har klarat det.

Jag saknar dej Nina, du var för mig en helt fantastisk människa, fartfylld, glad, sprallig, omtänksam, egen och helt fantastisk. En dag ses vi igen! Jag kommer aldrig att glömma dig! <3

Tack för allt du gav, tack för tiden jag fick!
Jag Älskar dej!