Undermedvetet stress gör mitt liv till ett smärre helvete, Saker jag inte egentligen tänker på jobbar kroppen på fullvarv med att bearbeta. En tidsinställd bomb!
Det finns så mycket saker i mig som jag inte orkar ta itu med, Varför kommer allt på en gång.
När man väl börjar tänka efter så är det inte så konstigt att kroppen stressar upp sig och tillslut säger ifrån.
Farfar har canser, Jag har ingen bil, Jag har giftstruma, jag är sjukskriven mot min vilja, jag har inga pengar, min bästa vän mår jätte dåligt. Allt detta resulterar i att min kropp strejkar och hela jag blir kaputt.
Jag vill så gärna rädda hela världen och lösa allas problem, men det går inte...
Jag har Ingen som helst rätt att klaga, Jag klarar mig alltid, det finns alltid folk som har det värre.
Försöker alltid se saker från den ljusa sidan men ibland blir det svårt, det kommer bomber från alla håll..
Tyvärr lyssnar jag in kroppen när det är försent, då har redan stressen hunnit tagit över.
Attans, Vilket "tyck synd om mig inlägg" det här blev, Det var inte så jag menade. Glöm det. Jag överlever.
Man kan inget göra åt det förflutna men man kan göra framtiden till något bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar